Kultur

Milos Forman – Med ålderns rätt

Debatt

Skrivet av Vladimir Oravsky

maj122013

Milos Forman. Foto från WikipediaI dag visar Kunskapskanalen dokumentären Milos Forman – Med ålderns rätt om en av filmhistoriens mest framgångsrike filmregissörer.

Vem minns inte hans film ”Gökboet” / ”One Flew Over the Cuckoo's Nest”, som belönades med fem Oscar-statyetter [för bästa film, regi, manuskript/adaptation och manlig och kvinnlig huvudroll, något som inte hänt sedan år 1934 då Capras även i dag sevärda komedi ”It Happened One Night” / ”Det hände en natt” fick de fem mest eftertraktade Oscarstatyerna] och nominerades dessutom till ytterligare fyra Oscar [för foto (Haskell Wexler, Bill Butler, William A. Fraker), klipp (Richard Chew, Lynzee Klingman, Sheldon Kahn), originalmusik och bästa manliga biroll).

Filmen har bara i USA och Canada (per 31 dec. 1980) spelat in 59 milj. dollar åt distributören United Artists, så det är inte att undra på att många både vill lära sig ett och annat och även direkt stjäla från den, i den mån det går. Upphovsmännen till ”Midnight Express” (”Midnight express”, 1978, manus: Oliver Stone baserat på Billy Hayes och William Hoffers bok med samma titel, regi: Alan Parker) har lyckats riktigt bra, bland annat belönades ”Midnight Express” med Oscar för bästa manuskript (adaptation). Även TV-filmen ”The Other Side of Hell” (1977) regisserad av (denna essä-författares tyvärr för tidigt bortgångne släkting från Rožňava) Ján Kadár, [tidigare Oscarbelönad för filmen ”Obchod na korze” / ”Butiken vid storgatan”, I965, regi: Ján Kadár, Elmar Klos)] var riktigt sevärd. Liksom ”Midnight Express” bygger ”The Other Side of Hell” på ett autentiskt fall. I ”Midnight Express” får Billy Hayes (Brad Davis) och i ”The Other Side of Hell” får Frank Dole (Alan Arkin) uppleva saker som i jämförelse gör McMurphys fångenskap till en vilohemsvistelse. Men både Hayes och Dole lyckas med sitt uppsåt att rymma, eftersom belöningen är proportionell mot ansträngningen. McMurphy var tvungen att stanna.

Världens bejublade undergång

Debatt

Skrivet av Ivo Holmqvist

maj072013

Søren KierkegaardTill Ingmar Simonssons utmärkt klargörande essä om huvuddragen i Søren Kierkegaards filosofiska författarskap kan fogas några notiser om nytillskott till den väldiga litteraturen om honom, och om nytryck av gamla studier. 1998 samlade Johan de Mylius belysande citat i ”Søren Kierkegaard til hverdagsbrug” som kom på tyska som ”Søren Kierkegaard für Gestresste” och som Insel Verlag nu trycker om i större format. Han medverkar också i den nya antologin ”Kierkegaard når han er bedst – og værst” (Kristeligt Dagblads förlag, redigerad av Joachim Garff).  Georg Brandes klassiska Kierkegaard-studie från 1877 ges ut på nytt av Gyldendal, möjligen mindre av omsorg om Kierkegaard (den är inte särskilt smickrande) än för att förlaget fortsatt håller kulturradikalismens fana högt – där hörde bröderna Brandes till banerförarna.

Kritisk mot Kierkegaard är också den bok som Peter Tudvad ägnade honom 2010, ”Søren Kierkegaard og jøderne” (Rosinante) som på nästan 600 sidor diskuterar om Kierkegaard var antisemit. Svaret är nyanserat och grundat på ingående källstudier. Under de besvärliga åren 1813-1814 när det hade gått illa för Danmark både utrikespolitiskt och ekonomiskt var man snabb att leta upp syndabockar, en hets som några år senare omsattes i pogromer i Köpenhamn. Kierkegaard hakade delvis på den tendensen men hade nära vänner bland judiska författare som Henrik Hertz, och han beundrade den stora aktrisen Johannes Louise Heiberg oberoende av hennes judiska bakgrund (som spelar en viss roll i Per Olov Enquist pjäs ”Från regnormarnas tid”).

Å andra sidan blev Kierkegaard invecklad i en våldsam batalj med den judiske författaren och publicisten Meïr Aron Goldschmidt som hade hudflängt honom i sitt blad Corsaren. Att puckla på varandra hör dessutom till traditionen bland Kerkegaard-forskare. När Henning Fenger från sin exildanska utgångspunkt i Paris skrev en bok om ”Kierkegaard-Myter og Kierkegaard-Kilder” 1977 var han inte nådig mot teologen Niels Thulstrup som hade fått statliga pengar att ge ut en omfattande Kierkegaard-encyklopedi, ett projekt som havererade. På senare tid har en häftig strid brutit ut mellan Joakim Garff och Peter Tudvad som ledde till att den senare under viss uppståndelse lämnade sin tjänst på Kierkegaard-institutet på Köpenhamns universitet. Detta jubileumsår kan det vara på sin plats att påminna om två tidigare böcker av de båda.

Carsten Palmaer – Den oförliknelige

Debatt

Skrivet av Anders Björnsson

maj072013

Anders BjörnssonHur ska man harangera Carsten Palmaer? Det finns ett antal sätt. Ett är: Tack och lov att vi har Carsten Palmaer! Ett annat är: Varför finns det inte flera Carsten Palmaer! Ett tredje är: Vilken tur att det inte finns mer än en Carsten Palmaer! Ett fjärde är: Var finns Carsten Palmaer? Ett femte är: Har han inte alltid funnits? Ett sjätte är: Han finns här ikväll! Ett sjunde är: Var skulle han annars vara?

Det är här han ska vara. Det är här på Scalateatern, här i innerstaden. Där man talar hans språk. Här på Scalateatern är det många som talar hans språk. Här talar Vladimir Vysotskij hans språk. Här talar Fria Proteatern hans språk. Och det är därför det är tur att det inte finns mer än en Carsten Palmaer, det skulle bli rena Babels torn då. Säg det så här: Han behöver inga epigoner. Man kan inte lära sig att vara Carsten Palmaer. Han är inte en sådan som bildar skola.

Men man kan lära sig av Carsten Palmaer. Gunnar Ohrlander var också en person som man kunde lära sig mycket av, också han oförliknelig. Gunnar hade, som vi vet, en signatur, doktor Gormander. Också Carsten kunde ha haft en signatur, Mäster Carsten. Eller kanske: Magister Palmaer. Av en lycklig slump har han samma tillnamn som en annan av den svenska satirens stormästare, Bernhard Henrik Palmaer. Eller kanske är det ingen slump? Båda stridens män, båda ordkonstnärer.

Naturligtvis: Gunnar Ohrlander var också en stridens man och en upplysningsman. De två rollerna går inte att skilja. Mäster Carsten lyser inte bara upp scenen med sitt språk, han strider för att avtvinga de ord vi använder en förnuftig mening. Hans Nusvenska ordlista – eller Magister Palmaers nya encyklopedi för under- och medelklassen – är ett exempel på hur två roller kan förenas: en August Strindberg, med sina glödgade angrepp på överhetsjargongen i det oskarianska Sverige, och – senare – en Victor Klemperer, med sin kyliga analys av den tidens nyspråk, det som nazisterna använde.

Autenticitet

Debatt

Skrivet av Mattias V. Pettersson

apr262013

Mattias V PetterssonFiktionen tar ibland över verkligheten, allt för att passa in kontexten vi för tillfället befinner oss i. Jag har i en tidigare text om Skådespelarsamhället talat om så kallade ”postit-lappar”-identiter. Vi trycker på oss diverse egenskaper för att låtsas vara medvetna om något som kanske egentligen inte har någon betydelse för oss. Allt för att skapa oss en mening i en konsumtionsdriven och individfixerad värld. Något att bota tomheten med. Till slut blir vi osäkra på vad som är den egentliga drivkraften i förhållande till vad vi tvingas till. Anledningen att vi har hamnat i sådant tillstånd tror jag går att finna i den konkurrensdrivna system vi lever i. Vi är tränade till att kunna ”bli vad som helst” och för att kunna nå dit måste vi vässa armbågarna. Vi blir identifierade efter den status vi utstrålar, och försöker därför i många fall skapa ett skal som vi tror är socialt presentabelt. En mask som i extrema fall kväver oss och resulterar i utbränning och depression. Vissa har givetvis enklare för det här skådespeleriet. Kan du hantera sociala koder, har ett brett vokabulär eller kanske ett särskilt kontaktnätverk har du ett försprång i att hitta de vinnande koderna. Däremot blir det svårare för dig med en mörkare hudfärg, fel könsorgan eller lägre utbildning. I dessa fall blir du tvungen att lära dig rollerna hårdare, du får repetera replikerna intensivare och sminka över dina ”brister” mer tydligt.

Jag tror att det finns flera faktorer som kan öka autenciteten i vår samtid. Genom att reglera t.ex. den kommersiella sektorns existerande i den offentliga sfären, skulle vi istället kunna fokusera på att låta demokratiska krafter få inflytande. I Sao Paulo har detta införlivats med stor succé. Vad är det demokratiska i att den med en fet plånbok ska få mer utrymme att påverka vårt samhälle? Något är i grunden fel där ekonomiskt kapital går före humant kapital. Istället borde den publika plattformen, våra städer präglas av folkrörelser, människors känslouttryck o.s.v. Budskap som befriar och på ett konstruktivt utvecklar oss människor istället för kortsiktiga lyckorus i form av tom och meningslös konsumtion.

Vår tids Romeo och Julia

Debatt

Skrivet av Jenny Berggren

apr252013

bridget jones the edge of reason

 “ parting is such sweet sorrow that I shall say goodnight till it be morrow.” Shakespeare

“ I like you, just the way you are” Mr Darcy

Den pinande kärleken, den som är förbjuden, den som inte passar in, den som inte borde finnas, den som gör ont. Romeo och Julia är den ultimata kärlekshistorien, den innehåller allt, det förbjudna, det orättvisa, lidandet, passionen, det onödiga, det förlåtande och dramat, det stora missförståndet, och till slut döden, som vi alla fruktar. Vi missförstår väl aldrig så mycket som vi gör i kärleken. Vi tänker väl aldrig ut så många tankar som när vi är förälskade. Vi älskar väl aldrig så hett som när vi älskar någon som är omöjlig. I dagens samhälle refererar vi sällan till Romeo och Julia, i dag kallar vi det helt simpelt för “ good girls want bad guys”. Vi lider väl aldrig så oerhört som vi gör i kärleken, ändå ger vi oss på den, gång efter gång. Vi söker det perfekta, vi vill ha allt! Romeo och Julia är inte det enda paret som försökt få något att fungera som från början var dömt att misslyckas. Litteraturen väller över av lidande kärlekshistorier, filmenindustrin skvalpar ut lidande som slutar med trygg lycka. Har vi blivit bättre på att uppmuntra kärlek, mot alla odds? Eller tröttnade vi någonstans på Shakespeare`s kärleksdrama och sökte lyckan, det fagra slutet, kärleken vi alla drömmer om? 

Besvikelse

Debatt

Skrivet av Mats Myrstener

apr152013

Mats Myrstener Foto Kalle LaajalaJag hade stora förväntningar på Anna-Karin Palms stockholmsroman Snöängel från 2011. Jag tycker generellt bättre om de kvinnliga författarna i Sverige från 1980-90-talet, förutom Palm t.ex. Mare Kandre, Inger Edelfeldt, Inger Alfvén, Gerda Antti, Elsie Johansson eller Carina Rydberg. Det som av kritiken kallats manliga ”stiltårtor”, där en nästan barockartad och överlastad stiljargong får överskugga det litterära innehållet, som hos Klas Östergren, Ulf Lundell, Ernst Brunner, Stig Larsson och Björn Ranelid är liksom inte min cup of tea.

Dock är Lundells Jack en oerhört styv stockholmsskildring, en av de bästa, och det är Palms bok också. Men knappast så nyskapande som Lundell på sin tid.

Nej oj vad besviken jag blev på Snöängel. En tillrättalagd turistbild över Stockholm med inslag som verkar påklistrade (guidade vandringar runt gamla stan i vinterskrud, historiska reflektioner, eller det s/m-par som vill kidnappa bokens huvudperson Hedvig). En skildring av Stockholm från 1980-talet med alla konstnärskotterier och trevliga fester, spådamer och lajvare, en rad avsigkomna individer på parad och hundar som springer bort. Hallå, det är 2010, vill man bara säga. Kulturen håller på att skjutas i sank av ointresserade politiker! Palm har bott i Frankrike för länge, och ibland känns det som hon varit på en annan planet medan allt malts ner till grus i hemlandet Sverige. Reagera!

Det ståndaktiga Sverige

Debatt

Skrivet av Erland Lagerroth

apr122013

Erland Lagerroth

Inte sällan får jag erbjudanden att köpa böcker på basis av vad jag köpt tidigare. Framför allt är det bokförlaget Amazon som arbetar på detta sätt; i min erfarenhet är det ett mycket välskött företag. Och varje gång väcks min förundran på nytt, förundran över hur vi har det i Sverige.

Vad som då erbjuds är nämligen böcker, vilkas titlar ligger inom ramen för namnet på den sista, väldiga volymen, som kom till mig häromdan: Beyond Mechanism. ”Mekanism”, som boken alltså går bortom, står då för analys och reduktion, resulterande i atomism och determinism, materialism och lineär kausalitet; fasta och fixa enheter, passiva objekt. Det är det tänkande som gett oss makt över naturen på gott och ont, gett oss rikedom och oberoende men också förmåga att förstöra den värld, som är basen för hela vår tillvaro.

I dag har vi emellertid fått möjlighet att nå bortom sådan analys och reduktion, till tänkande i relationer, processer, helheter, funktion; rörliga och dynamiska enheter, organismer, självorganiserande system, aktiva subjekt. Inte sönderdela utansöka få grepp om helheter, förstå deras organisation och funktion. Världen är helt visst sammansatt av ett oändligt antal smådelar, men de bygger upp de helheter, system och funktioner inom och med och tack vare vilka vi lever och som vi själva är exempel på. Helheter som bara försvann, gick upp i rök, aldrig sågs under analysens envälde. Uppsättningen av böcker om detta nya tänkande är ständigt växande, numera ett stort bibliotek. De som sökt och funnit finns till dels presenterade i mina 11 senaste böcker: Ilya Prigogine (Nobelpris 1977), Erich Jantsch, Fritiof Capra, Gregory Bateson, Karel Kosìk, E.F. Schumacher, David Bohm, Raimon Panikkar, Susan Griffin, Carolyn Merchant, Bernulf Kanitscheider, Beverly Rubik, Henryk Skolimowski, Ken Wilber, Richard Tarnas, Lynn Margulis, Elisabet Sahtouris, Susan Oyama, Goethe, Robert B. Laughlin, Harold J Morowitz, Henry Bortoft, Stephan Harding, David Abram, Brian Goodwin, Stuart Kauffman, Enzo Tiezzi, Sven Erik Jörgensen, Robert E. Ulanowitz, Bruce Lipton, Iain McGilchrist etc. Men jag hinner och orkar dessvärre inte ta del av allt som skrivs på området. 

Antifeminism och anständighet

Debatt

Skrivet av Lisa Gålmark

mar082013

Lisa GålmarkHur är det möjligt att det i vår tid finns debattörer som är emot feminism? Personer som alltså är emot att mänskliga rättigheter omfattas av alla människor oavsett kön. Som alltså tar avstånd från FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor från 1979.

I boken Hatet, en bok om antifeminism (Leopard 2013) argumenterar Maria Sveland för att antifeminismen har ökat på senare år och att den är en del av en större antihumanistisk trend som vill bevara ojämlika och främlingsfientliga europeiska och nationella maktförhållanden.

Sveland tar sin utgångspunkt i antifeminismens aggressiva flank - skaran av manliga kommentatorer som förtalar och attackerar offentliga kvinnor med ärekränkande, ofredande och hotfyllda mejl och brev.

Etablerade skribenter och medier i allmänhet har gått med på att anständighetsgränsen har förflyttats, skriver Sveland. När de med tryggad ställning skriver hätska artiklar om feminister bekräftas antifeministernas åsikter och det uppstår en hatkedja.

Skribenter har tystnat eller börjat utöva självcensur på grund av attacker.

Sveland kartlägger och vidräknar. Mediereaktionerna på Könskriget-programmen 2005, dreven mot genusforskare vid Uppsala universitet respektive Handelshögskolan i Stockholm, mediedrevet mot politikerna i Feministiskt Initiativ (FI), Assange-skandalen, våldsbrotten mot Turteaterns uppsättning av pjäsen Scum-manifestet, Breiviks i medierna ouppmärksammade feministhat - sammantaget finns en både påtaglig och psykologisk hotbild som drabbar offentlighetens kvinnor och i förlängningen alla i kategorin kvinna.

Samtidigt som det ordinära fysiska våldet mot kvinnor ökar globalt - i nära relationer, på gatan, på arbetet och i krig - allt enligt FN och Amnesty International.

Den hatfyllda antifeminismen blir enligt Sveland ett demokratiproblem på flera plan. Framför allt utgör den ett hot som inte kan ses isolerat från det faktum att nyfascistoida partier växer och får mer makt i Europa. Idag har Sverige ett främlingsfientligt parti i riksdagen som med hjälp av mediernas okritiska hållning - jämför behandlingen av FI! - blivit landets tredje största parti.

Konsten att dra en proteingräns

Debatt

Skrivet av Lisa Gålmark

feb262013

Lisa GålmarkLidllasagner och findusgulascher. Apropå hästköttskandalen uppmanade FN i veckan (Our Nutrient World, Sutton, M. A. et al, UNEP, 2013) den rika världen att halvera sin köttkonsumtion. Allt för att möta miljö- och klimatkrisen.

Köttskandalen handlade alltså inte bara om kontroller. Snarare ställde den allt på sin spets: Hur kan vi bygga humana, jämlika och hållbara samhällen?

Men att välja kött är "en del av min mänsklighet", protesterade Malin Ullgren i krönikan "Ändtarm?" i DN 12/2-13. Själva valet av köttsort tog henne från att vara "ätande djur till tänkande människa". Att göra skillnad på hästkött och nötkött var "väsentligt för civilisationen".

Hur det humana förverkligas genom att vi omfamnar vissa djurslag (hästar) men utövar våld mot andra (kor, grisar, hönor) är svårt att se. Snarare har den selektiva empatin alltid varit en samhällsfara för både människor och djur.

Kött från jagade eller uppfödda djurarter var elitens mat – först på 1870-talet salufördes produkterna till den stora massan som ett resultat av investeringar i industriell (läs löpande band) slakt. Själva framställningen, betvinga, döda, stycka, bereda, tillaga och servera, hade då i årtusenden utförts av tvång och nöd av arbetare, slavar, kvinnor, immigranter.

Hur möjliggjordes koloniseringen av andra folk i andra världsdelar?

Underklassens pojkar och män lärde sig döda genom att tvingas döda djur.

Utan känslomässig avtrubbning hade beslutscentrum svårligen kunnat bedriva erövringskrig och utöva förslavanden.

Minnesord. Eric Ericson

Debatt

Skrivet av Bengt Hall

feb212013

Eric EricsonKörledare och dirigenten, professor Eric Ericson avled den 16 februari 2013, 94 år gammal. Han efterlämnar hustru samt fyra barn.

Eric Ericson gjorde vår körröst hörd ute i världen, men han hade också tid åt amatörkörsången hemma i Sverige. I intervjuer med Eric Ericson nämns ofta hans inspirerande musiklärare Ludvig Siedberg i Visby, som var mycket aktiv inom Sveriges Körförbund, och som tidigt drog den unge Eric in i körvärlden. Manskörernas organisation Svenska Sångarförbundet och dess motsvarighet för blandad körsång, Sveriges Körförbund, var i det närmaste jämnåriga med Eric Ericson, och man skulle rentav kunna fråga sig om Sveriges Körförbund hade varit vad det är idag utan Eric Ericson.

Sålunda kom Eric Ericson redan under studietiden i kontakt med Sveriges Körförbund i vilket han valdes till riksförbundsdirigent 1951, en post som han upprätthöll till 1965. Här fick han bl a möjlighet att av amatörkörer skapa en elitkör, som t ex Stockholms Körförbunds mindre kör.

Sommaren 1956 inledde Sveriges Körförbund en kursverksamhet som med Karl-Eric Anderson och Eric Ericson som huvudlärare så småningom gav upphov till boken ”Från gökvisa till tolvton”, ett hjälpmedel åt landets körledare och korister. Några decennier senare utkom på körförbundets förlag ”Kördirigering” (red. Eric Ericson, Gösta Ohlin och Lennart Spångberg) – en bok som av många ansetts som ett avstamp mot nya upptäckter och upplevelser för en körledare under utbildning.

Kontinuerligt ända fram till slutet av 1990-talet har Eric Ericson funnits med som lärare och pedagog vid förbundets årliga sommarkurser i körledning. Dessa fortbildnings- och mästarkurser har ett högt nationellt och internationellt renommé, där många av dagens namnkunniga kördirigenter fått sin spetskompetens. Lägg därtill hans undervisning vid Kungl Musikhögskolan - genom fyra decenniers pedagoggärning borde minst 1500 kördirigenter i vårt land ha fått sin skolning av Eric Ericson!