Kultur

Sveriges Författarförbund 2012: How low can we go?

Debatt

Skrivet av Linda Bönström

maj162012

Linda Bönström

Sveriges Författarförbund närmar sig idag 3000 medlemmar och är facklig organisation för författare och litterära översättare. Man sysslar med att bejaka det litterära yrkesutförandet. Sedan förbundsstämman fredagen den 11 maj 2012 måste vi fråga hur förbundet ser på sitt syfte; hur ställer man sig till yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen? Eller har dessa spelat ut sin roll, är de inte längre en förutsättning för att främja ett öppet och demokratiskt samhälle? Är det ett tecken på att det fria ordet inte ligger i SFF: s intresse?

För öppenhetens skull ska jag säga – utan att jag ens behöver – som det är. Är Torbjörn Elensky en av mina Facebook-kompisar? Ja. Läser jag Anna Ekström? Sällan. Känner jag Ingmar Karlsson? Nej. Och har jag en åsikt gällande situationen i Israel? Absolut.

Men för mig spelar detta ingen som helst roll inför den skenhelighet som spritt sig bland vad som emellanåt beskrivs som det kulturella Sverige. Titt som tätt ska vi rädda fängslade journalister eller stödja författare som fördrivits i exil; men när de ideal vi säger oss försvara inte står upprätt i vårt finfina demokratiska land så ska det inte diskuteras. Vi ska acceptera att här, här hemma, är det okej att nöta ut självaste fundamentet för rätten att skriva vad vi tycker, känner och tror. Istället låter det som tonårsflickor som grälar om över vem som sagt vad. Karaktärsmord, förtal, Facebook, att stå för vad man tycker slängs vitt och brett. Fast högstadieungar växer ifrån det där och tillsist går de vidare. Det är en lyx vi inte kan unna oss. Vi kan inte ignorera hotet mot författare och den fria pressen som kanske verkställs genom självaste facket.

Karlsson talar, sprider ryktet, att Anna Ekström inte är verklig eller åtminstone någon annan. Han menar att pseudonymen Ekström begått brottsliga handlingar gentemot honom. Än så länge har ingen sett att det skulle finnas en polisanmälan om detta stora övergrep. Däremot säger Karlsson själv på flertalet ställen att han medvetet sökt ut Ekström för att hitta privat uppgifter så som kontaktinformation. Han har mycket tydligt överskridit en gräns, det känns nästan som vi hamnat mitt i ett fall av proportionalitetsprincipen där Karlssons krav på kommunikation ska överväga en individs rätt till integritet. ”Balans mellan mål och medel” kan, och borde, verkligen granskas.  

Humanisterna och den "moderna inkvisitionen"

Debatt

Skrivet av Rickard Berghorn

maj032012

ord?För ett tag sedan [1] publicerade Tidningen Kulturen en artikel om den infekterade konflikt som uppstått mellan Humanisternas ordförande och Helle Klein. Hon och Seglora smedja har kritiserat Humanisterna för deras tendens att flirta med främlingsfientliga krafter i samhället. I Christer Sturmarks tolkning har detta blivit till en "kampanj" mot Humanisterna, och man har därför valt att anmäla Klein till domkapitlet i Stockholms stift. I sin anmälan vill Humanisterna att domkapitlet ska undersöka ifall det är förenligt med Kleins uppdrag som präst att "driva kampanj mot andra livsåskådningar än den egna kristna".

Nu kan man enkelt konstatera att Sturmark inte har mycket på fötterna i sina anklagelser, och den som driver en kampanj är snarare Sturmark mot Helle Klein och Seglora. Intressant i sammanhanget är också att han vänt sig till domkapitlet trots att han 31/1-12 ägnade en hel artikel i Kyrkans tidning åt att beskriva domkapitlet som en "modern inkvisition" som sysslar med förtryck av tanke- och åsiktsfrihet.

Om domkapitlet gör en sund bedömning kan de inte komma fram till något annat beslut än att fria Helle Klein. Och Humanisterna borde i alla händelser tänka igenom hur lämpligt det egentligen är att ha en sådan ordförande som Sturmark.

Referenser och kommentarer till denna artikel finns här: http://nymodernism.wordpress.com/2012/04/27

Rolf Zandéns funderingar

Debatt

Skrivet av Rolf Zandén

apr262012

bild Guido ZeccolaDet är utvecklande att kommentera sina egna tankar. Varför tänker man så, var det en tillfällighet?

Nej någon tillfällighet var det nog inte det är väl alltid något som påverkar.

Tankarna har svårt att fly då man väl kommit in i dom och man formar dom efter tillvaron. Är det något som fått adrenalinet att stiga!? Man är vad du tänker. Ja man har påverkats av något, man är vad man tänker. Det är det skall bli men man tänker inte förräns det var och man tänker inte längre än man själv vill. Det kan vara farligt att inte ha någon motivering.

Det är nyttigt med gymnastik även för tankarna och jag tänker på att då ljuset släckts och tingens konturer somnat då har tankarnas geografi öppnats och man tänker utan stängsel. Det är skönt och samtliga färger vilar där i mörkret som är en sevärdhet för tankar, allting är oberoende och inget avstånd finns. Det bästa samförstånd man kan ha är med tystnaden som finns där den är sympatisk tystnaden som man inte kan komma närmare än i mörkret, tystnaden med sin hänsyn med sin vishet är närvarande och den är vacker så länge inte längtan finns.

Vad kostar KROs tårtkalaset?

Debatt

Skrivet av Estoardo Barrios Carrillo

apr242012

Makode Linde 

Makode Lindes performance på Art wold Day och KROs 75 årskalas skulle kunna uppfylla de kriterier som kännetecknar en typ av performancekonsten; bland annat oannonserade, spontana händelser där konstnären själv deltar och provocerar. KRO bjöd säkert mot ersättning flera konstnärer att utforma en tårta inför kalaset, här är det viktigt innan vi utnämner tårtor som konst att ta reda på om även tårtillverkningen (visualiteten av idén) betraktades som en konceptuell konstnärlig process eller var enbart en bageribeställning från KRO . Sedan är också viktigt att ta reda på om beställaren visste att tårtan var en del av en performance.

Kalaset ordnades på Moderna Museet och inte på en festvåning i stan. Men oavsett vad man håll firandet handlade det om en privat fest med anmälda/utvalda gäster. Det vill säga ingen offentlig konstmanifestation. Själv var jag bjuden och jag vill minnas att i inbjudan står det inte något om att tårtorna ingick i en Fluxus eller annat konceptuell arbetsmetod där publiken skulle delta. Sedan skulle man lyssna på talare och avslutningsvis på en debattpanel som diskuterade frågan om censur.

Lindes performance ”Nidbild” eller ”Blak Face” bestod i att han skrek och jämrade sig högljutt när bland andra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och de andra gästerna skar upp tårtan. I det ögonblicket gör konstnären en ”kupp” och introducerar sitt performance i Konstvärlden (Moderna Museet), beklagligt nog hittills vet inte själva konstnären vad aktionen kallas för och vad ville han egentligen förmedla; kritik mot könsstympning, idén om den andra, plundring .. Själva tårtan blev då en del av rekvisita och föreställde/denoterade en halvkropp av en svart lakrits kvinnlig torso. Performances eller aktionens konnotation blir till när någon skär en bit, det kan bland annat bli; skövling, plundring och massmörd av den afrikanska kontinenten sen kolonisatörernas tid.

En självgod kritikerkår på utdöende

Debatt

Skrivet av Marcus Ridung

apr232012

Finns ett ansikte bakom masken?Det var en något bekymrad panel som var samlad för en stunds allvar på Stadsteaterns lilla scen i Stockholm under parollen ”Den fördjupade teaterkritiken. En genre på utdöende”: Teaterregissörerna Jenny Andreasson och Christina Ouzounidis, författaren Per Svensson, DNs teaterkritiker Leif Zern och Lars N`Dencik, professor i socialpsykologi.

Alla uttryckte sin oro över teaterkritikens död. All form av kritik är i kris suckade författaren Per Svensson, tidigare kulturchef på Expressen och alla höll med. Förutom Christina Ouzounidis: ”Man säger väl alltid att det är illa. Jag vet inte om det är så illa.”

Det som förvånade mig mest var att panelen inte tog tillfället i akt att försöka väcka liv i en genre som fortfarande lever. Och utvecklas. Om inte i kvälls- och dagstidningar så på nätet. Per Svensson menade till och med att nätverksamheterna utgör ett hot mot teaterkritikens existensberättigande. Moderatorn Kerstin Brunnberg från Statens kulturråd försökte dock vidga blicken mot nätet och dess format där finns det gott om utrymme för längre och fördjupade artiklar.

För att vara en fullvärdig och kompetent teaterkritiker måste man vara man, gärna äldre och ha en fast anställning på en av Sveriges största dagstidningar. Leif Zern, teaterkritiker på DN, tog tillfället i akt att vältra sig i självgodhet: ”En frilansande journalist kan inte uppträda med den auktoritet som en fast anställd kritiker av den gamla sorten kan göra.”

Men visst finns det anledning att känna oro. Många teaterkritiker, även andra kritiker för den delen, skriver utan ekonomisk ersättning och slutar det någon kritiker på en tidning anställer man i regel ingen ny. Med den utvecklingen riskerar genre att dö ut som kritisk instans i offentligheten menade Leif Zern.

Tiderna förändras. Förr anordnade teatrarna pressvisningar på dagtid, vilket innebar att man fick mer tid på sig att skriva. Idag sammanfaller pressvisningar med premiären som oftast är förlags helg eller på kvällstid. Ska man skriva en recension till dagen efter har man således betydligt mindre tid på sig att skriva. Lasse N´Dencik menade att kostsamma teaterproduktionerna är värda en mer fördjupad teaterkritik som förtjänar både mer skrivtid och utrymme på kultursidorna. Inte minst för medborgarnas skull som i många fall är med och finansierar teatrar med sina skattepengar.

Kulturchefen på Aftonbladet, som hade varit betydligt mer intressant att se i panelen än som publik, gjorde ett piggt inhopp då hon saknade fler och en mer varierad panel. Nu kretsade diskussionen nästan uteslutande om de stora dagstidningar som DN. Regissören Jenny Andresson var inne på samma linje. Alla teater publiceras inte på de stora tidningarna. Vi glömmer bort bredden.

Kulturslavar är vi allihop

Debatt

Skrivet av Ellen Jacobsson

apr202012

Illustration Hebriana AlainentaloInom matkulturen står begreppet kultur för den del av maten som inte behandlar själva råvaran. Det finns som bekant många bestämmande faktorer av en viss matkultur, från tradition och religion till råvarutillgång och hälsotrender. Kulturen i maten är därför det som beskriver varför vi väljer att äta det vi äter. (Restaurangen Matkultur på Erstagatan 21 i Stockholm kanske tog sitt namn för att göra det tydligt att maten som serveras kommer med en kultur, ett koncept, en samling tankar)

I yoghurten finns en annan kultur. Den består utav bakterier. På förpackningens baksida heter den ”levande” och med all sannolikhet är den det. Bakterier lever nämligen och det är med hjälp av två hungriga mjölksyrabakterier som mjölken blir laktosfattig och får yoghurt att smaka surt. Kulturen i yoghurten är därför den del av produkten som skapar just yoghurtens egenskaper och som särskiljer den från mjölken.

En av dagstidningens delar är kulturen. Här ryms musik, konst, dans, teater, spel, mat(kultur), litteratur, språk, formgivning, mode, film och så vidare. Kultur för tidningen är alltså människans konstnärliga aktiviteter i största allmänhet. Till skillnad från nyhetssidorna är kulturdelen ofta lättsmält och skulle kanske därför i en framtida statistik av kulturdelens läsarantal visa mycket högre staplar en lördag än en tisdag. Vi har ju för vana att sammankoppla nöje med ledighet (en sådan statistik finns dock inte och är helt taget från mitt livs empiriska iakttagelser).

Kulturtanten har troligtvis inte myntat sitt eget smeknamn men kan både glädjas och sörja över det begrepp som till hälften ändå stämmer med det hon gillar. I det här fallet står kultur för den sortens tant som ägnar mycket stor del av sitt liv åt det dagstidningens kulturdel innehåller, men kanske främst teater, litteratur och mat. Namnet används ofta i syfte att beskylla och skapar därför ett negativt kulturbegrepp till skillnad från mina tidigare exempel.

I en surdeg finns det också kultur. Den skapas genom en jäsningsprocess av mjöl och vatten. Surdegskulturen är levande och kräver hela tiden matning av nytt mjöl och vatten. För surdegen är kulturen det föränderliga och det som senare ska bli basen i ett dyrt surdegsbröd som vidare kommer att säljas till alla oss med tycke för just denna föränderlighet, dvs. att det var på tiden att Skogaholm inte längre platsade i hälsotidningarna.

Exemplen sinar inte. Google visar 363 miljoner träffar på kultur och kanske är det därför det är så svårt att förklara. Inte för att sökmotorn slår i taket utan för att detta i sin tur ger mig en ledtråd till hur vanligt förekommande ordet är. Men vet vi verkligen vad vi menar när vi säger det? K. U. L. T. U. R

Det ska inte handla om hela kulturbegreppets betydelse men om kulturen som kategorisering av människor, om att det ligger något skumt bakom kulturbegreppets legitimitet i fråga om människotyper. Som jag försökt visa på förekommer ordet kultur i ett nästintill oändligt antal varianter och ibland dessa hittar vi den kultur som ska verka övergripande, den som är jämförbar och konstigt nog håller sig inom bestämda geografiska områden som t.ex. svensk kultur. Jag lämnar mitt land och min kultur för att bege mig till ett annat. Istället för att åka 100 mil norröver, till Kalix, har jag styrt min bill i motsatt riktning, till Berlin och vad händer?

En kultur i skuggan

Debatt

Skrivet av Björn Augustson

apr062012

Bild: Hebriana AlainentaloSkuggan över svenskt kulturliv blir allt större. Det är inte kulturens ansats, insats, kvalitet eller mångfald som är problemet, det är hur kulturen tas om hand och värdesätts. Lena Adelsson Liljeroth är Sveriges kulturminister och som sådan chef för kulturdepartementet. Hon bär ett stort ansvar för det kulturella klimatet, för värdesättande och omhändertagande.

Lena Adelsson Liljeroth har sedan länge släppt det ansvaret. Det är således i hennes skugga kulturen befinner sig. Möjligen tror hon att hon ikläder sig ansvar när hon besöker Guldbaggegalan eller någon annan hårt medialt bevakad tillställning. Möjligen är ansvar för henne detsamma som en vacker klänning. Hon är bra på spel för gallerierna, Lena Adelsson Liljeroth, så bra att det kanske i henne finns en förväntan om att bli pristagare på nämnd gala. '

Hon kanske ser sig som kollega till Persbrandt, Ahlstedt, Endre och gänget. Hon kanske verkligen tror att hon värnar kulturen, att hon är en del av den, att hennes besök på Gulbaggegalan är avgörande för landets kulturliv. Hon kanske, än värre, till och med tror att Guldbaggegalan är svenskt kulturliv. För varför skulle hon annars vara så osynlig vid övriga kulturella sammanhang och scener runt om i landet? För inte kan det väl handla om ointresse, ointresse inför det område hon är satt vara minister över? Nej, vi får hoppas att det handlar om Lena Adelsson Liljeroths okunskap och ingenting annat. För okunskap är väl ändå mer klädsamt än ointresse?

Vad som förvånar något är att Lena Adelsson Liljeroth redan innan tiden som kulturminister hade uppdrag inom kulturen. Hon har bland annat varit ordförande i Fryshuset Stockholm, varit ledamot i Dramatiska institutet och i Nordiska museets nämnd.

Jag kan inte göra annat än att utgå ifrån att kunskapskraven för nämnda uppdrag är låga. För hur kan man annars förklara att Lena Adelsson Liljeroth i Dagens Nyheter, den 19 november 2010, föreslog att statliga museer och andra kulturinrättningar borde använda sig av volontärer i större utsträckning? Är det att ta ansvar, värdesätta och omhänderta?

Kulturpolitiken i Sverige idag går ut på att förvalta, det finns ingen idé om framtiden, det saknas mål och visioner. Antalet propositioner och förslag från Lena Adelsson Liljeroth är lätträknade. Och jag förstår om hon är trött, att det är lugnast om man inte kliver ut i stormen eller, än värre, orskakar stormen. Men är man trött kanske man inte ska inneha ett så viktigt ämbete, en så för den enskilda människan viktig position.

Adelsson Liljeroth försvarar för övrigt avsaknaden av propositioner med att det är ett trubbigt verktyg. Men kära Adelsson Liljeroth, propositioner är det demokratiskt verktyg vi har för lagförslag, det är genom dem man kan visa sin vilja, sin vilja att värdesätta och omhänderta, visa sina visioner.

Sakta, så det inte ska märkas, urholkas anslagen till kulturen men Lena Adelsson Liljeroth menar ändå att hon har bidragit till att ge kulturen mer plats i samhället. Möjligen är det kulturarvslyftet hon syftar på. Men jag håller med DN:s ledarskribenter att det snarare handlar om traditionell svensk arbetsmarknadspolitik än om en ökad satsning på kulturen.

Öppet brev till Harry Martinson-sällskapets styrelse

Debatt

Skrivet av Erland Lagerroth

apr012012

Erland Lagerroth. Foto Michael Högberg

Jag har mottagit ett ovanligt välmatat och givande nummer av Doris. Glädjen över detta övergick emellertid blixtsnabbt i bestörtning, när jag upptäckte att Harry Martinson-priset den 5 maj skall utdelas till Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF).

Denna förening utnämner varje år ”Årets förvillare”. Det vill säga den utfärdar domar, den gör anspråk på att vara en domstol. Men denna domstol för inga öppna förhandlingar, den utser inga försvarsadvokater, och delinkventen ges inte tillfälle att försvara sig. Vad kallar man att på detta sätt peka finger och ropa fy? Mobbning. Sällskapets styrelse är ett gäng av mobbare, busar kort sagt, som varje år utan personligt ansvar förnedrar en medmänniska, som tänker olika. Det är i själva verket en skandal och därtill en monumental självöverskattning: man gör anspråk på att alltid tänka rätt och bäst. Dumt och omoget.

Detta innebär också att man alltid slår vakt om status quo, oförändrat tillstånd, nämligen vad gäller vetenskapen. Det blev särskilt påfallande 1998, när jag själv blev utsedd till Årets förvillare för ”hans enträgna försök att göra en ytligt mystifierande attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel". (Året efter mig fick Eva Moberg samma utmärkelse.) Jag hade då, först genom egna iakttagelser under studium av de fiktiva världar, som kallas romaner, och sedan med hjälp av den teori om ”dissipativa strukturer” i den ”riktiga” världen, som Ilya Prigogine fick Nobelpris för 1977, kommit fram till en annan vetenskap, en ny världsbild och ett annat sätt att tänka. Detta kunde inte accepteras, tydligen inte ens förstås. För det man inte förstår ter sig ju mystifierande. Och jag blev då förvillare.

I själva verket förhåller det sig så, att mina begabbare är instängda i den analytisk-reduktionistisk-deterministiska vetenskap, som var ny med Galilei och Newton, Darwin och Einstein och som lett till mänsklighetens största men tillika farligaste framgångar. De kan inte se och förstå något annat och vill det inte heller. De blir bara mystifierade och förvillade.

Allt som inte handlar om Ann Heberlein

Debatt

Skrivet av Linda Bönström

mar232012

Ann Heberlein signerar på Akademibokhandeln i Stockholm Foto Frankie Fouganthin Wikipedia

Jag läser en kväll på DN Kultur (2012-03-19) att Ann Heberlein tycker det är en ”lättnad att kallas idiot”. Hon fastslår att ”det latenta, passivt aggressiva kvinnohat som både män och kvinnor bär måste problematiseras” och jag kommenterar detta på min egen Facebook sida. Jag får då höra att man kan följa henne på Twitter där hon i realtid pratar om sitt stundande självmord på ett hotellrum i Stockholm.

Jag kan ärligt talat inte förmå mig ifrån att titta själv fast känslan är att man naturligtvis inte borde, någonstans måste det privata få bevaras som just så, man borde ha omdöme att skydda någon som inte är i stånd till att skydda sig själv. Man borde. Och det hela utvecklas – naturligtvis – till ett spektakel.

Annika Dopping twittrar tidigare att ”Ann Heberlein skulle talat på Patientsäkerhetsdagen men dök inte upp. Incheckad på hotellet, telefonen upptagen. Inte första gången, sas det” och det tar inte lång tid innan det uppenbarar sig att detta är inte nådig. Hur har hon mage att säga så, det är verkligen inte schysst. Helt plötsligt får Dopping åter twittra åt alla håll och be om förlåtelse. Det är medkänsla, ursäkter och nya lärdomar om livet. Själv fattar jag inget. Vad hade Dopping skrivit som inte var sant? Från Unni Drougges twitterkonto kommer frågan ”Vilken metod? Eller är det känsligt att dela med sig om?”. Drougge får också krypa till korset, missförstånd och kärlek blir det, hon hade varit för snabb med att retweeta menar hon.

En god människa med visst omdöme skickar i sin tur ett meddelande till Södermalmspolisen och ber dem ingripa. Tydligen är Södermalmspolisen också twittrare och vi får följa hur räddningsaktionen inleds. Dramat i sig avslutas med ett meddelande från en vän till Heberlein, hon är säker nu. Nu kunde det ju tänkas att det då slutar gott och väl, men också där borde man veta bättre. Heberlein har nämligen lyckats tweeta att hon är utsatt för ”sjuk förföljelse” av Tor Aulin, professor i Informationsteori vid Chalmers. Heberlein skriver att det Aulin ”ägnar sig åt här i kombination med min vanliga gamla ångest knäcker mig. jag ber om ursäkt”. Tor Aulin är screwed, kort och gott. Dagen efter intervjuas Aulin i GP (2012-03-22) där han bedyrar sin oskuld, han hävdar att hans konto blivit kapat och de grova kommentarerna skickats av någon annan. En del tror honom, de flesta inte. Screwed.

Själv intalar jag mig att hålla mig borta från det här. Det måste finnas gränser. Ingen av oss vet hur det här egentligen har gått till. Vi måste förstå att Twitter är inte sanning om allts tillstånd. Men så hittar jag en tweet signerad Ann Heberlein som retar upp mig till samma nivå som när jag förra året kommenterade Heberlein i artikeln ”På bekostnad av debatten” (Tidningen Kulturen 2011-11-06);

”jag är inte dummare än att jag förstår att min diagnos kan användas mot mig. det är ändå viktigt att vara ärlig. vi finns ju.”

Böcker som stannar kvar

Debatt

Skrivet av Björn Augustson

mar222012

Boklandet

Det finns böcker som stannar kvar. Böcker som fortsätter leva i läsaren långt efter att de är utlästa. Vilka de böckerna är beror på vem läsaren är, vem läsaren är vid tillfället då boken blir läst.

Den första bok jag  kommer att tänka på är The Beatles, av Lars Saabye Christensen, från 1984. Jag läste den en sommar och minns att jag tyckte den var det bästa jag hade läst. Handlingen kretsar kring fyra killar, Kim, Ola, Sebastian och Gunnar, som växer upp i Oslo under the Beatles storhetstid. Och Beatles låtar har även fått namnge bokens kapitel. Det är barndom, hormonstinn tonår och vidare in i en väntande vuxenvärld. Jag minns att boken fick mig att vilja åka till Oslo, för att i verkligheten få se allt som boken beskrev.

Fruset guld, av Ulf Lundell, från 1979, är en annan bok som finns kvar i mig. Boken trycktes bara i 2000 exemplar och jag äger ett av dem. Jag fick den av min bror som kom över den på ett antikvariat i Stockholm. Ägaren till antikvariet påstod då att Ulf Lundell själv inte hade den som förstautgåva, att han emellanåt kom in på antikvariatet och frågade efter den. När Fruset guld kom ut fick den ett ljummet mottagande. När jag  läste den, vilket jag gjorde flera gånger i början på 90-talet, var jag inne i en period då jag själv skrev mycket dikter. Men av bokens innehåll minns jag inte så mycket, det är mer känslan runt den och hur det gick till när jag fick den.

" Det händer i Lissabon att en stor blomma slår ut i min bröstkorg. Dess namn är Infarkt." Göran Tunströms bok Under tiden, från 1993, är också det en bok jag har läst flera gånger. Boken är djupt personlig, möjligen kan den ses som ett bokslut, Göran Tunströms bokslut efter att ha fått beskedet om den infarkt som slagit ut som en blomma i hans bröstkorg. Under tiden ger läsaren möjlighet till korta nedslag och insyn i författarens vardag. Vi får följa med på flera av Tunströms resor runt om i världen, resor som alla är delar av den största, mest centrala resan, livet. Jag läste boken i samband med att min pappa hade gått bort, vilket jag antar fördjupade upplevelsen.