Om institutionell diskriminering inom kulturlivet

jun202011

Skrivet av Estoardo Barrios Carrillo

Konst

alt

SvD: s teaterkritiker Lars Ring tycker i en artikel den 9 juni att det är bra om Kulturförvaltningen vill stödja invandrarkultur men (citerar) "då återstår problemet att hitta producenter som verkligen erbjuder processad konstnärlig gestaltning och inte bara uppvisningar av folkkultur". Denna fördomsfulla reflexion bekräftar elitens syn på skapandet och kultur. Det ovannämnda citatet hänvisar till en gammalmodigt och etnocentriskt sätt att tänka kring vem har rätt att spela teater och för vem. "Vi och De" segregerande kategori cementeras ännu mer med sådana bristfälliga analyser. Lars Ring försvarar status quo i fördelningspolitiken, vederbörande och kulturelitens herravälde förstås,  är  oroliga när förnyelser skakar om den institutionella makten som favoriserar några och missgynnar andra.    Faktum är att genom att slå ihop två myndigheter som jag påpekade i november förra året skapade Stadshuset den berömda "Kulturstrategiska Avdelningen" inom Stockholms kulturförvaltning och den diskriminerande fördelningspolitiken blomstrade för beskådning och analys. (http://estoardo.blogspot.com/2011/06/kulturstrategi-eller-institutionell.html )

Det rådande bidragssystem är föråldrat trots anspråk för förnyelse och en nyckfull syn på rättvisa , i dagens läge går inte att begära varken omprovning eller en saklig motivering om varför vissa nekas bidrag. Kulturförvaltningen vill framträda en aning mer demokratiskt än Kulturrådet och numera skriver att: ”Kulturförvaltningen har gjort en samlad bedömning efter de mål och riktlinjer kulturnämnden har fastställt och beslutat att projektet inte kan prioriteras i konkurrens med övriga sökande.” Med andra ord; ni har inte läst våra riktlinjer och andra har gjort det. Vi fick avslag nyligen för ett seminarium om kultur och integration. Vi var inbjudna till en  audition en vardag där vi skulle presentera på högst en kvart vårt projekt för en referensgrupp och handläggare, vi efterlyste namn på de som satte i referensgruppen men vi fick inget svar, i sista minuten bestämde vi oss för att inte delta i spelet. I Chomskys anda hade vi får avsikt ”att pressa institutionen  till den yttersta gränsen”.

Stockholms Kulturförvaltningen presenterade den 19 maj en skiss om hur bidragssystemet ska förändras . Deltagare var 150 företrädare för det fria kulturlivet. ”Ett urval av ”Invandrargrupper”; etniska föreningar och kulturföreningar/verksamheter bjöds in till informationstillfällena den 19 maj och den 15 juni”, säger Annika Hälldin (handläggare på Kuturförvaltningen) och bekräftar för mig att ett urval görs av någon eller några utifrån kriterier. Det vill säga att många (ej inbjudna) räknas inte som företrädare för det fria kulturlivet. Begås ännu en gång institutionell diskriminering trots den faderliga ambitionen om att ”ta hand om våra invandrare” och nya oetablerade aktörer? 

http://www.stockholm.se/OmStockholm/Forvaltningar-och-bolag/Fackforvaltningar
/Kulturforvaltningen/Nya-stodformer/

I ett interkulturellt samhälle medverkar olika kulturgrupper och den interkulturella kompetensen som bör känneteckna både friagrupper, invandrargrupper och mediefolk, går ut på att medla och inte bara samexistera i parallella livsvillkor som aldrig möts.
Vi har faktiskt försökt starta en dialog med Stockholms Kulturförvaltningen eftersom jag och vår fria grupp undrade bland annat hur stödsystemet fungerade och varför missgynnas oftast invandrargrupperna. Vi har suttit ett par gånger på möte med representanter för den så kallad "Kulturstrategiska avdelningen”. Vi har varit mycket kritiska av bland annat hur skattepengar hjälper till att cementera "mini- institutioner" (friateatrar med egen scen) som är otillgängliga för nya aktörer och driver en egen egoistiskt kulturpolitik. De får etablera sig som ogenomträngliga institutioner med makt. Deras så kallade ”teaterchefer” har varken tid eller intresse för samarbete med nya aktörer. Därför skrev vi ett förslag i november förra året som vi presenterade för "Sths. Kulturförvaltningen" och även mejlade till Kulturnämndens ledamöter det följande förslaget;

alt”Den statligt finansierade kultursektorn har en nyckelposition när det gäller att sanktionera och formulera vilka människor och kulturella uttryck som ska rymmas i den nationella gemenskapen.” Masoud Kamalis

Kulturinstitutioner och kulturgrupper (såväl etniska så som fria svenska kulturgrupper) bör delta i en demokratisk process som innebär att bygga ett tolerant mångkulturellt och interkulturellt samhälle där jämlikhet, respekt och umgänge mellan medborgarna råder oavsett ras, kön eller ålder.

Förslag om återkoppling och dynamiskt samarbete inom den subventionerade kultursektorn.

1-Svenska kulturgrupper (svenska fria kulturgrupper och invandrarföreningar) som söker verksamhetsbidrag eller har fasta scener/lokaler ska kunna söka i verksamheten eller projektbeskrivningen, ett nytt inslag som främjar integrationen. Det kan ske genom samarbete med invandrarföreningar, exotiska kulturgrupper eller enskilda kulturarbetare som härstammar från andra kulturer. Interkulturalitet bör vara en stående punkt i ansökningsblanketter med tydliga uppgifter om vem man samarbetar med och typ av arrangemang, kontaktperson och det ska även bifogas en kopia av avtalet kulturgrupper emellan. (Interkulturellplan)

2-Svenska kulturgrupper (svenska fria kulturgrupper och invandrarföreningar) som söker verksamhetsbidrag eller har fasta scener/lokaler ska kunna söka i verksamheten eller projektbeskrivningen, ett nytt inslag som främjar en uppsökande verksamhet för att serva med kultur de mest åsidosatta grupper i samhället. (Papperslösa, narkomaner, fångar, flyktingar, bostadslösa, mm)

Kultur och nya aktörer:
1-samarbete mellan de stora kulturinstitutioner, fria kulturgrupper och invandrargrupper i den bemärkelse att man till exempel bjuder in ett främmande kulturuttryck som förband eller innan föreställningen börjar. (Det gäller framförallt de stora kulturinstitutioner och de fria grupperna med fasta scen/lokal).
Gästspel av andra grupper ska bereddas ”mini- spelperioder” i kalendariet utan någon kostnad. I dagens läge tar alla teatrar med fasta scener dyra hyror som ett sätt att få in pengar till verksamheten men samtidigt kväver dem alla andra nya aktörer i samhället.

Det handlar inte i första hand att de citerade kulturinstitutioner ska ändra på sitt varumärke utan att de ska ge plattform åt nya aktörer i deras kalendarium.
Låter det för ”exotiskt” eller ”främmande” eller ”opassande” att till exempel ett inslag av folkdanser från Palestina, Mexiko eller Gambia inleder en kväll på Dansens Hus, Tensta konsthall eller Dramaten?

2-Kvotering i de skattefinansierade festivaler och fester med flera icke-kommersiella kulturinslag så att man bjuder invandrargrupper att framträda och dela scen med de svenska artisterna. Att integrera kulturinslag som en självklar del av kulturkonsumtionen främjar önskemålet om ett interkulturellt samhälle.

Andra nya aktörer:
1- Gästspel; att stötta de icke etablerade (oftast unga kulturkonstellationer) i dess strävan efter att stå på scen eller visa vad de gör.
Arbetsform: ett ”mentorsbidrag” ska kunna sökas.

Kulturdebatter:
Grupper och institutioner förbinder sig att ordna forum för samtal och diskussion med publiken och andra grupper. Debatten eller forum för kultursamtal ska ordnas i enkla former med fri entré för att öka invånarnas och kulturgruppernas delaktighet och förbereda vägen för nya aktörer.

Kravet bör vara större hos de stora kulturinstitutioner och de grupper som har fasta scener.

Främjandet av ny svensk dramatik, litteratur samt ny svensk musik och bildkonst:
Samtliga bidragstagare bör förbinda sig att satsa på svensk konst och räkna med i sin verksamhet med minst 50 % av ny svensk dramatik, poesi, musik eller bildkonst. Det sistnämnda görs i proportion till hur mycket bidrag man får.

Kulturförvaltningen bör ansvara för ”Idéforum” där samtliga kulturgrupper är bjudna att delta med 2,3 representanter. (Minst 2 gånger per år ska ordnas träff och mingel med kulturinslag)
– katalog eller databank med kalendariet.
– internt nätverk för kulturföreningar (friagrupper och invandrargrupper)

Kulturella träffar för ungdomar:
Som motvikt till den kommersiella livsstilen borde samtliga kulturgrupper och institutioner ordna regelbundet kulturträffar för ungdomar mellan 14-17 år.                                     

Internationellt Samarbete:
Kulturgrupper som beviljas verksamhetsbidrag ska etablera kontakter med andra kulturgrupper utom EU: s gränser. Det ska redovisas vad för slags samarbete eller utbyte genomförs och de kortsiktiga samt långsiktiga målen.
Begreppet ”internationellt samarbete” bör vidgas utanför EU: s gränser, i dagens läge delas ut pengar så att svenska aktörer åker utomlands och framträder men väldigt lite stöd ges för att ta hit utomeuropeiska kulturinslag.

Invandrargrupper:
Invandrarföreningar gör en värdefull insats i förorterna när det gäller kulturella aktiviteter som bibehåller främmande kulturer levande. Det händer i fikastunder och även på mer omfattande kulturfester. Bidragsberoendet garanterar i första hand en lokal för träffar. Därför bör några av dessa träffar inbegripa strävan efter umgänge med svenskar (samarbete med svenska kulturgrupper) och ett aktivt arbete för språket, både det egna och svenskan. Enkla studiecirklar  i språk ledda av egna medlemmar ska arrangeras . Antal studiecirklar berör på hur mycket bidrag beviljas eller söks. Man ska även planera in gäster från andra föreningar som får presentera sin egen kulturverksamhet.

”Årsmöte” för samtliga sökande:
Föreningar och grupper som söker bidrag för kulturverksamhet ska ingå i en tillfällig paraplyorganisation med ett avslutande möte där bidragsgivaren redovisar budget, strategier och hur beslutsprocesser planeras. Detta möte strävar efter att samtliga sökande under en tidsperiod får möjligheten att träffas och skapa kontakter. (Idéforum) Även någon form av festivaler och fester med informationsutställningar kan bidra till att skapa broar mellan kulturföreningar som är aktuella i systemet.

Reflexion om Verksamhetsbidrag:
Entreprenörskapet inom kultursektorn leder oftast till bidragsberoende och bidragsgivarna är mest intresserade av siffror; antal deltagare, besökare, föreställningar, än om kulturpolitik. Bonussystemet som gynnar enbart svenska fria grupper är ett exempel. Vår reflexion kretsar kring hur ”miniinstitutioner” skapas och finansieras så att väldigt få förvaltar skattepengarna och gör karriär.  Enligt vårt tycke borde en grupp byta konstnärlig ledning och hela administrativa personalen samt ensemble vartannat år.


Nya stödformer:
” Mentorsbidrag”
”Uppsökande verksamhet”
”nätverk”

Redovisningen:
Redovisnings praxis bör göras om. Den diskreta ”inflationen” av redovisade publiksiffror går att kontrollera med en obligatorisk kassaapparat kopplad till Kulturförvaltningen för redovisning av entréintäkter. Förra året bonusfördelning kan tolkas som ett skämt när man läser antal publikdeltagare som bonusvinnarna redovisat.

Jag vill avsluta med en kommentar om "villiga medlemmar" som kan ingå i referensgrupper för Kulturförvaltningen och Kulturrådet. Faktum är att rekryteringen till dessa referensgrupper är hemligt och varken de sistnämnda institutioner eller själva Kulturnämnden gör en öppen audition eller rekryteringen som går ut till allmänheten. Det gör att rekryteringen bygger på rekommendationer eller nepotism. Jag efterlyser ett underlag från Stockholms Kulturförvaltningen och Kulturrådet där de redovisar hur rekryteringen av referensgrupper går till.

Estoardo Barrios Carrillo
Konstnärligledare för Fenixperformansgrup