Vad är det för mening med konstnärerna och konsten?

maj182009

Skrivet av Jonna Fries

Konst

alt"Poeterna är numera narrar, säger de som vet. Ja, dårar, galningar! För ständigt säger de obegripligheter som ingen vettig människa kan begripa sig på. De tycks inte fylla någon nämnvärd funktion alls, visar inget ansvar gentemot resten av mänskligheten, skriver aldrig om det man vill se, går i säckiga kläder, skitar ner sig och kommer hemlullande i ottan med jord i håret, blommor i näsorna, stjärnstoff i klädvecken och fickorna fulla med grodyngel som vi sedan hittar döda i trappuppgången".

Så skrev den alltför tidigt bortgångna Mare Kandre i sin ironiska och stridslystna bok Deliria. Jag har den med mig, för man hinner läsa mycket när man väntar i vita korridorer. Och man hinner tänka, till exempel på hur tiden rinner och vad som gör att livet fylls med mening.

Och snart, snart rinner remisstiden ut för Kulturutredningen. Många rasar mot utredningens förvandling av 24 myndigheter till tre sfärer och den minimala fokuseringen på konstnärernas villkor. Allra mest rasar författaren Niklas Rådström. I aprilhettan bankade han ihärdigt sitt kloka huvud på DN:s kulturdebattsida, och i avtrycken fräste en förbannelse mot ett marknadsinriktat nyttoperspektiv och för gåvoekonomins väsensskilda yttringar.

Det är onekligen skillnad på värdet som genereras av att kränga skruvar och det som finns i kulturupplevelser. Det tidigare handlar om svällande siffror. Det senare förbereder oss, som Rådström skriver, att på ett unikt sätt möta tillvaron och att bredda och fördjupa våra erfarenheter och insikter.

Sådant kan inte mätas med enbart kronor och ören. Därför krävs också en styrning som värderar och möjliggör konstnärligt arbete utifrån vad konst är och ger. Något annat vore tanklöst och nedvärderande.

Visst behöver vi pengar och skruvar i husväggarna och mat på bordet för att överleva, men för att leva ropar själen åt ett annat håll, efter upplevelser som inger hopp eller förståelse och får oss att växa inombords. Efter källor. Ventiler. Om konstens arena blir entreprenörernas marknad riskerar den guldtackan att smulas sönder.

Jag kramar Kandres bok, för jag behöver ord när jag vankelmodig vakar på den färglösa kliniken, för att fånga dagen och få hjälp att formulera någon form av substans om vad den innebär. Jag kramar tacksamt hennes bok och instämmer i raderna - så varaktiga, så vidsträckta och ändå just nu klara.

"Med all rätt befarar jag nu att tillståndet i världen och vår egen outsinliga hunger efter pengar, makt och allsköns döda ting för evigt skall beröva oss just poesin", skriver hon. "Och om poeterna berövas sin rätt att med ord förvränga världen till att åter bli begriplig och sann, vilka skall då skilja smärtan från lögnen och med ord, i bilder, återbörda det till oss?"

Jonna Fries