Vem är den nya konstnären?

mar022009

Skrivet av Ninnie Jakobsson

Konst

ImageKonstnären har nya kläder.
Inte alltför olika de paltor H. C Andersens kejsare bar.
Ta på konstvärldens egna glasögon och plötsligt framträder förträffligheten i konstsömmarna.Det kallas att konsten ska provocera, utmana och bryta tabun. Men vad händer när det tabubelagda blir konstens primära syfte? Vad händer när provokationen måste bära konstverket, och inte tvärtom?
Att allt är konst vet vi sedan länge. Frågan idag handlar kanske mer om vad som anses vara god, respektive mindre god konst. För konstvärlden verkar svaret givet, provokation framför allt. Målet helgar medlen. Budskapet väger tyngre än estetiken.

Man undrar om konstvärlden inte gör sig själv en otjänst genom att hävda detta. Det man påstår mellan raderna är ju att konsten, så som vi kände den, är död.

Ingen har längre makt att visa vägen, alla styr och allt är konst. I individualistens tid har alla hierarkier brutits ner till ensamma beståndsdelar. 1960-talets kollektiv har blivit enrummare och folkhemmet ett utanförskap. Det konstvärlden vet, men inte vill veta av, är att man själva gjort sin huvudsyssla överflödig. Om allt är konst finns ingen konst. Debatten om konstens roll speglar kanske konstvärlden stela dödsgrepp om det enda konsten har kvar, provokationen.

 När konstnärsstudenten Anna Odell spelade psykotisk och blev intagen på St. Görans psykiatriska klinik, väcktes nytt liv i konstdebatten. Den ständigt slumrande samtidsfrågan ; Vad är konst? blir alltid aktuell i en sådan diskussion. Är det försvarbart att göra vad som helst i konstens namn? Konsteliten verkar hävda detta. Som i en manisk rädsla för att verka bakåtsträvande eller omoderna, verkar man tycka att provokationen är det främst medlet för konsten. I debatten hävdar konstvärlden bestämt att konstnärens nya uppgift mer liknar journalistens. Odells syfte var således att öppna slutna rum och att  belysa psykosen som en slags lögn. Hon gjorde inget psykotiskt motstånd, hon gjorde ett projektarbete.

 Provokationen har alltid varit en del av konsten. Provokationen har fört fram våra rättigheter och belyst samhällsproblem. Men provokationen tycks ha klätt konsten i nya kläder. Om provokationen förut hade som syfte att främja våra rättigheter, tycks den nu istället devalvera dem. Konstfack gav sitt fulla stöd år Odell. Det är så här man arbetar idag. Det är inte fint att måla. Konsten ska filosofera, forska och rapportera. Konsteliten kan konst, medborgarna förstår den inte. Men provokationer, ljusinstallationer och performance är inget nytt. Detta är vad konstvärlden sysslat med de senaste 20 åren. Kan det möjligen vara så att konsteliten är fullkomligt bländade av någon ljusinstallation och inte ser konstens nya riktningar? Kanske borde man vända blicken mot förorterna, mot världen och mot barnen för att se det nya.

 Konsteliten tycks själva göra det man fruktar allra mest, låsa in sig i gamla mönster. Impressionisterna var nyskapande. Samtidskonstnären idag, bakåtsträvande.

Konstnären har nya kläder, men det osar gammal katt över det hela.

 Ninnie jakobsson